Här har det varit väldigt tyst under en väldigt lång tid.
Det blir lätt så när det händer saker hela tiden. När ingenting händer.
När man kastas runt överallt men ändå alltid landar på samma plats som förut. Då blir det lätt väldigt tyst. Det finns liksom ingenting att säga.
Jag känner mig inte särskilt förvirrad egentligen, även om det säkert låter och verkar så. Jag känner mig mest bara villrådig tror jag, vet inte riktigt vad jag ska ta mig för med.
Vet inte riktigt vilken väg jag ska välja att gå. Om jag ens har ett val.
(Man har alltid ett val, jo jag vet. Ibland kan det dock kännas skönt att inte låtsas om det och liksom bara flyta med. Säga att man inte hade något val och att det bara blev som det blev.)
Ha det gott så länge. Vi hörs när vi hörs!

Vi kan inte knäcka varann..

Du och jag är inget vidare bra men jag kan inte säga nej

Jag kanske rent av behöver dig

Detox, Detox where are you?

För en tid sedan. Två månader sedan ungefär, hände något. Jag utsattes för något.
Egentligen känns det som om det borde ha arkiverats som "ingenting särskilt" i min hjärna. Något att tänka på ibland kanske, något att komma ihåg när jag funderar på att gå ensam genom utkanten av stan klockan tre på natten istället för att ta kompisen i armen och gå i sällskap.
Men så blev det inte riktigt.
Jag tror att min hjärna liksom struntade i att arkivera händelsen överhuvudtaget.
Det är inget som påverkar varenda val jag gör men det finns ändå där, det finns alltid där och det har nog inte riktigt fått sin plats än. Det far omkring lite som det vill.
Ibland märks det inte av alls, oftast märks det nog inte av alls.
Men sen kan det hända något, något väldigt, väldigt litet och obetydligt kan sägas eller göras och jag kan bryta ihop totalt. Tappa all kontroll.
Det känns så olustigt och konstigt. Så väldigt olikt mig. Jag bryter inte ihop över sådana saker. Över något som inte betydde någonting alls och som borde ha glömts bort, jag bryter inte ihop över sådant.
Eller så är det just det jag gör. Uppenbarligen är det just det jag gör.

'Cos you aint ever gonna burn my heart out

Här sitter då jag.
Framför en fläckig dator på ett kontor i Uddeholm. Det är över 40 grader ute.
Här inne surrar datorerna och skrivaren matar för fullt ut nya papper fyllda av text och diagram. Jag förstår inget alls av dem men min uppgift här på kontoret är tydligen att sammanställa dem till någon form av mapp så att de sedan kan användas till undervisning.
Jag vet inte riktigt varför jag förklarar det, kanske vill jag ha medlidande. Kanske har jag bara fått någon form av solsting av solen som tränger igenom de fördragna gardinerna i fönstret. Fast det där var nog bara ännu ett försök till medlidande.
Jag skulle gärna berätta någonting vettigt istället, men det tycks vara ganska svårt.
Jag fyllde nyss ett a4-papper som jag hittade i papperskorgen med en massa meningar, kanske kan jag få in dem här någon gång istället. Fast de där meningarna var nog inte särskilt vettiga de heller i och för sig..
Nu ska jag se hur det går för alla de där papperna som skrivaren konstant spottar ut, förhoppningsvis ligger de inte i en hög på golvet.

Om att bli vräkt

Jag kan tycka jättesynd om mig själv för att jag och min vän kanske tvingas flytta ifrån varandra och kanske till och med tvingas flytta till Sunnemo, om jag vill.
Jag kan tänka att världen är orättvis, att grannar är lite för känsliga och väggar lite för tunna.
Men jag kan också tänka så här: Jag får skylla mig själv. Vi får skylla oss själva.
För det kan ju vara sant. Det är förmodligen sant.
Vi visste nog hela tiden att vi levde någonstanns på bristningsgränsen av allting, men valde ändå att fortsätta. Sen kan det tyckas orättvist och dumt att ingen ordentlig förvarning kom. Fast sånt är väl livet, antar jag..
Men tro nu inte att jag ger upp. Tro för allt i världen inte det. Jag ger inte upp. Jag tänker kämpa, brottas och skrika som en trotsig trettonåring/en gravid hormonellt instabil kvinna/ett pms-offer. Om så behövs.
Men jag kan ändå inte förneka att ingen annan än jag själv satte mig där jag sitter nu. Och jag kan heller inte göra särskilt mycket åt det. Men det kanske är så här det måste få vara ibland och nu kan vi bara hålla tummarna och vänta.
(Håll gärna en tumme åt oss!)

Det blir en tung sommar, en tung höst, en tung vinter och en tung vår.
Jag har ingenstanns att bo, jag har ingen moder som är villig eller ens kapabel till att stå på ännu en lägenhet, inget jobb, inga pengar, ingen man med skrivmaskin som tycker om att hålla mig i handen när jag somnar..
Snälla någon. Ge mig något upplyftande och fint nu. (Gärna en lägenhet!)

I förrgår natt gick jag tillsammans med kära vänner på Hagfors gator och torg med en konjakflaska som jag letet reda på i mina föräldrars källare. Jag kände mig som ett köttstycke ungefär, sen somnade jag i en trappuppgång. Igår dansade jag i skogen vid Råtorp, drack lite mer konjak och sen somnade jag under en gran. När jag tillslut vaknat upp efter att vänner rullat runt mig bland barr och mossa en stund drog jag en filt över axlarna och vandrade hem. Jag pratade högt och tydligt för mig själv på vägen hem om något som jag inte riktigt minns. Det handlade säkerligen om kärlek och män. Jag tror även att jag bad till Gud en kort sväng. Underligt och pinsamt.
Men nu är det måndag och inatt ska jag sova i min egen säng och låta bli att försöka formulera luddiga tankar till meningar.
Peace!

Just nu ligger jag på en säng inuti ett flott hotell på Avenyn i Göteborg.
Saker och ting kunde ha känts bättre. Faktiskt.
Min syster ligger bredvid mig och talar med sin pojkvän i telefon.
Och jag är helt ensam i hela Göteborg trots att jag är här tillsammans med ett sällskap på trettio personer. Inte kan jag röka heller.

I couldn't go back and I couldn't go on.

Jag skulle väldigt gärna vilja skriva om hur livet ser ut just nu, hur allt ter sig och hur jag känner. Men det är så svårt att skriva om något när man är mitt uppe i det. Man måste få efterforska lite först, fundera på vad som verkligen hänt och hur man verkligen kände. Då.
Just nu känner jag så himla mycket, vill så himla mycket. Samtidigt vill jag ingenting. Jag måste sortera lite bland känslorna och tankarna, måste få tid att tänka efter.
Jag har i alla fall lämnat mannen som fått mig att må dåligt så länge på riktigt nu. Jag borde ha gjort det för länge sen, det vet jag. Men det är svårare än vad man tror och på något sätt var jag nog lite rädd för att göra det. Nu är det i alla fall gjort och jag känner mig inte otrygg och ensam. Jag känner mig befriad och lättad, och det är skönt.

This is not a love story